Att fotografera med motljus

Motljus eller medljus, vad är bäst?

🔦 Ta en lampa, ficklampa eller låt solen vara lampan och rikta kameran rakt mot ljuset.

Fixa exponeringen så att det du ska fota bli lagom ljust. Person, dig själv, mat eller hunden.

Ser du hur dramatiken ökar med motljuset?

Ser du hur bilden plötsligt fick mer PANG?


Det är helt otroligt hur en så enkel grej kan förbättra bilderna.

Stora enso för financial times

Financial Times ringde och ville ha bilder från Stora Enso:s kartongbruk i Avesta.

Jag fick en skyddshjälm, skor och väst, sedan fick jag stiga genom grindarna. Utrustningen packade jag i en rullväska, vilket visade sig vara helt fel på ett stort bruk.

Tidningen ville ha bilder på Linda, som är en av cheferna på bruket. Hon har jobbat hårt för att undvika arbetsplatsolyckor på bruket.

Mitt under jobbet fick jag världens känning också. Lågt blodsocker. Pumpen pep och jag svamlade att jag behövde ta en paus. Men det gick bra, människorna på bruket tänker ju mycket på en bra och säker arbetsmiljö.

Du kan läsa artikeln skriven av David Croush här nedan.
https://lnkd.in/da5H_ySp

Konstnären Eva Björkman

Jag fotograferade Eva Björkman i Uppsala för någon vecka sedan. Hon ville ha nya bilder på sig själv som konstnär och vi hittade en fin miljö på hospitalet i Uppsala.

Jag trasslade med blixten under fotograferingen, kom aldrig ifrån skolfotoljussättningen och förstod inte varför. Så jag dumpade den till slut. Man gör ett val, kontakt med den som porträtterar, eller fullt fokus på ljuset.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det blir bra ändå.

Journalisten Arvid Jurjaks

@arvidjurjaks tog flyget från Berlin till mig i Uppsala. Han ville titta in i min atelje på Ulleråker och dricka kaffe.

Sedan tog han tåget till Stockholm och höll någon föreläsning om Tyskland. Arvid jobbar ju mycket med det, berättelser om Tyskland alltså.

Själv har jag haft förmånen att få jobba med honom på våra resor till Kalifornien. Han kan skriva texter om det också. Tillsammans har vi gjort flera reportage om gräsmattor, skogsbränder i Kalifornien och kulturen kring amerikansk fotboll.

från Dåliga bilder till bra porträtt

Jag fotograferade porträttbilder på Oskar Eklind i veckan.
Han jobbar med coachning av marknadsteam och behövde bilder till sina texter som han skriver.

Så hur tar man en bra bild av det?

Först, ett enkelt porträtt, det tror jag på. Man behöver inte se glad ut, det är bättre att bilden kännas nära. 🤝

Men framförallt behöver man låta bilden berätta själv.

Vad menar jag med det då?

Jo, om man tar bort texten, vad säger bilden dig då? Ingenting? Kanske en visuell klyscha?

Bra bilder visar något som händer, just där och då. Ett bra porträtt berättar någonting mer än att bara avbilda personen.

Bilder blir starkare tillsammans

En bra sak med stillbilder är att det finns ett enkelt knep att göra dem bättre. Kombinera. Tillsammans kan bilderna bli bättre berättare. Det knepet brukar jag använda rätt ofta när jag väljer bilder för sociala medier. 📷

Gör såhär.
Ta fram ca tio bilder som du gillar.

Lägg ut dem för att få en överblick över bilderna.

Försök hitta par, två bilder som gillar varandra. 🌁🌁

När du hittat några par, se om det går att sätta ihop några par till kvartetter.

Sådär kan man fortsätta tills man har en hel bok med bilder som följer ett flöde, en sekvens.

Det är lite som att försöka sätta ihop en bukett blommor. 💐Man lägger till någon blomma här, tar bort något blad där, tills det känns rätt. Då stannar man. Något kommuniceras, utan text eller kontext, en känsla.

Fotografera klyschor

Häromdagen vabbade jag. Hur ser det ut egentligen?

Jag skrev en prompt i Stable diffusion för att se hur det ser ut när man vabbar. "en pappa vabbar hemma med sitt snoriga barn" skrev jag.

Det blev inte som jag tänkte mig? Varför? Kanske för att det inte finns så många vabbilder i databasen?

Men det är då dokumentära bilder blir viktiga. Bilderna som visar hur vår vardag ser ut på riktigt. Inte en visuell repetition. Den lär vi oss inget nytt utav.

Linkedin är ju fullt av visuella repetitioner. Bilder vi redan har sett.

Varför är det så?

En anledning kan vara för att man skriver en text först, och sedan behövs det en bild till den. Bilden får inte störa textens budskap, så den måste kännas allmän. Kanske en solnedgång. Det funkar alltid. Alla kan relatera till en solnedgång och den krockar inte med textens budskap.

Men slutar läsaren scrolla? Den ser ju sig inget annorlunda.

Därför är det kul att försöka utmana de visuella klyschorna. Det gör man enklast genom att fotografera sin vardag, för den ser oftast inte ut som vi tänkt oss. 🎯

Vad är ett bra författarporträtt egentligen?

Jag fotograferade Mia Öström i Uppsala förra veckan. Hon är författare.

Innan plåtningen tittade jag på bilder av fotografen Marion Ettlinger för inspiration. Vad gör dem intressanta? Det är något med strukturen i bilderna. Händerna talar, blicken är närvarande.

Mia och jag tog en bild vid tallarna som växer utanför Hospitalet i Uppsala.

När jag fotograferar porträtt försöker jag hålla kameran som fotografen Kalle Melander. Man lägger vänsterhanden över ögat, håller kameran över andra och så känns det som att man kan gömma sig där bakom.

Det känns tryggare då, och bilderna blir allvarliga. Andra fotografer gör på sina sätt. Ai på ett tredje.🤖

Jag tänker att ett författarporträtt ser allvarligt ut. Att skriva en hel bok är allvarligt. Vem orkar koncentrera sig så länge? Mia Öström bland annat.

❔ Vad tycker du?

Att skapa rörelse i Matfotografi

För någon dag sedan filmade jag glass och chokladsås. Planen var att, tillsammans med matskribenten Liselotte Forslin och stillbildsfotografen Sarah Toure, utgå från en stillbild men addera någon form av rörelse. Filmen skulle vara riktad till sociala medier.

Chokladsåsens rinnande skulle vara det momentet av rörelse som behövdes för att göra stillbilden till en film.

Det är så kul att få jobba med människor som har en stor expertis inom andra områden än mina egna. Liselotte är helt fantastisk på att få mat att se god ut och Sarah har sån bra koll på ljussättningen för produkter och mat. Allt jag behövde göra var att trycka på record vid rätt tillfälle och sedan klippa ihop allt till en kort film.

Men det var något som fattades. När jag skulle klippa ihop filmen så kändes den långsam, trots att den bara var 30 sekunder. På någon sätt behövde jag öka tempot i filmen så att det kändes som att det hände något nytt lite oftare, annars skulle publiken sluta kolla mycket fortare.

Jag hittade en låt som lät lite Oceans eleven, filmen från 2001, och hackade upp klippet med några jumpcuts. Det blev bättre men inte tydlig nog. Istället började jag zooma i klippen och där hände något spännande. Tillsammans med musiken blev det en ny dimension till hela situationen där på bordet med glassen och chokladen. Nyckeln var att förändra avståndet och skapa större hopp mellan närbild och helbild i den annars statiska filmen.

Jag la in ett par av de avsnitten i filmen. Sedan lät jag tempot sakta ner de sista sekunderna med en långsam åkning in mot glassen, samtidigt som musiken avtog. Det kände som ett bra avslut.

Det jag tar med mig från den dagen är att det inte räcker med en lagom rörelse för sociala medier film. Det behövs mer för att underhålla i 30 sekunder på en telefonskärm. Men det är svårt att i förväg veta exakt vad som gör att någon orkar kolla till slutet. Nyckeln är nog ständig förändring.

Stuart Mayes

Häromdagen fotade jag @studiostuartmayes

På lunchen brukar han slänga ihop en egen tonfisksallad som ser så fräsch ut att alla runt bordet tittar ner i sina matlådor och skäms.
Stuarts cv som konstnär är lång och omöjlig att sammanfatta här. Hans ateljé är full av konstiga pinaler, mojänger, textiler och just nu en kubikmeter slipsar. Jag skulle verkligen rekommendera att du kolla in det han gör.

När vi tog porträttet så hade jag bara en osäker idé. Jag ville att han skulle sitta vid ett bord och kolla in i kameran. Stuart tyckte del lät lite väl stelt och vi testade många lösningar innan vi hittade fram till ett intressant uttryck.

Ljuset riggade jag med ett 130cm paraply på Stuart och en led som rim light. Paraplyet var dock på tok för stort och jag skulle nog viljat flagga av delar av Stuart för att göra ljuset lite mer dynamiskt. Vi placerade en svart duk på bordet för att få bort fokus ifrån det.

Cecilia Levy

@cecilia_levy_art gör skulpturer i papper. Många gånger använder hon sidorna i gamla böcker. Det blir väldigt ömtåliga verk. Sköra fina föremål.

Förra veckan träffade jag Cecilia och tog lite porträtt. Hon har sin ateljé i andra ändan av detta gamla psyksjukhus som @uppsalakommun upplåter till bland andra @hospitalet_ateljeforening numera.

Det var genom Cecilia som jag för några år sedan lärde mig att denna platsen fanns. @arctic_paper och min gamla arbetsgivare @mynewsdesk hade gett mig i uppdrag att porträttera henne för deras pappers kampanj. När jag såg hennes ateljé så blev jag så avundsjuk. Tänk att ha ett eget litet rum som man kan stänga dörren om och bara fila på kul projekt. En egen trädkoja, trygg och skyddad från omvärlden. Motsatsen till ett stökigt kontorslandskap. Det gillade jag.

Anyway, detta inlägg ska ju handla om ljussättning. Ateljén är liten och
mitt paraply fick inte plats. Så jag satte blixten på ett stativ bakom väggen. Kopplade på en grid, som ska göra att ljuset blir mer som en punkt, och siktade den på Cecilia.

Fotograf i 16 år, vad är fortfarande kul med stillbild

Det jag gillade med fotografi för 16 år sedan.

Jag köpte en kamera för att tekniken var så intresserad. Fan vad spännande den var och är. Jag fick kontroll över den och kontroll känns bra. Så många kameramodeller det fanns. Så många format, märken och knappar. Så många sätt att skärpa en bild i photoshop. HiRaLoAm och DAM system

Jag jagade kicken att ta EN superbra bild. Man kunde lägga upp bilder på fotosida.se redan 2005 och få views. Man laddade upp ett exemplar bild som man överjobbat i datan. Jag skickade in en kroatisk gul parkbänk med stormigt medelhav i bakgrunden och fick 219 views.

Vad som var spännande där mitt emellan.

Sedan fick jag lära mig att man ska ta många bilder om man är bra fotograf. Att fotografi inte handlar om fotografi och att det är fult att gilla kameror.

Det var så man skulle göra. Tänka före och efter, men inte när man fotar. Då ska man vara som en hund. Så jag gjorde min tolkning. Tänkte inte före, fotade och försökte tänka efteråt. Men det blev aldrig någon historia. Det var för många luckor i berättelsen där bilder borde funnits.

Mina egna bildreportage vet jag aldrig vad de egentligen handlar om. Det är bara ett gäng bilder som är fina och jag har lagt mycket tid på att fläta samman dem så de känns bra visuellt som en serie. Jag trodde att om jag tog fler bilder så skulle jag till slut fatta vad bilderna handlade om. Konsten kommer berätta för mig vem jag är.

Det var egentligen inget problem för bilderna. Jag är väldigt stolt över mina personliga projekt, de är fina att titta på med musik i bakgrunden med ett glas rött i handen. Men det är svårt att sälja in dem till en tidning utan hiss pitch.

Det var tråkigt med tidning att bara ta porträtt till en text om något. Ibland fick man göra bildreportage med fler porträtt och någon detaljbild, plus ett landskap. Men bildreportaget är fortfarande dirigerat av texten och vinkeln. Ingen text; ingen kontext för bilden.

Så när jag upptäckte video så kändes det perfekt. Video fick mig att inse att jag sög på berättelser. sög på att planera och tänka före en produktion. Vackra bilder är inte bra utan en kontext och jag hade aldrig behövt tänka på den. Det var alltid någon annan duktig som fixade historiebiten.

Som filmare är det värdelöst att komma hem med 120gig superfina bilder men ingen story. Med den extra dimensionen av tid så kommer jag inte undan. Jag måste berätta något och jag måste få tittaren att förstå vad jag försöker säga. Då kommer bilden i andra rummet. Skit samma hur fin den är om den inte hjälper historien framåt.

Ibland hamnar jag i skov där jag älskar den tekniska biten igen. Senast 2018. Sedan gjorde jag en intervju med Gerry Johansson. Han sa: -Människor förstör bara bilden. De tar över, och allt handlar om personen.

Det var så tröstande att höra. Hela min fotoutbildning har jag fått lära mig att det är viktigt att plåta människor och deras berättelser. Men att närma sig människor är jobbigt, jag måste alltid gå in i någon sorts supersocial roll när jag fotar folk. Efteråt är jag dränerad på energi. Gerrys citat tolkade jag som att det var ok att plåta husfasader om man gillade det.

Efter den intervjun köpte jag en hasselblad och gick med i lokala fotoklubben. Framkalla film. Scanna högupplöst och kolla nära på skärmen. Kolla hur skarp det blev där i hörnet. Kolla hur fin barken på björkarna blev på ilford delta filmen. Känna kontrollen över tekniken och våga gilla det jag egentligen alltid gillat med fotografi. Samla bilder och kontrollera det universumet jag skapar.

Det jag gillar nu.

Ett längre tag har jag varit trött på stillbilder som medium. Det är så förutsägbart. Det finns vissa kategorier av fotografi, typ reklam, dokumentärt eller konstfoto etc. Alla följer de sina interna normer och man kan tweaka dem lite grann, men inte för mycket, för då känner tittaren inte igen sig och blir förvirrad. Så när jag tittar på ett bildreportage så känns det som att jag har sett det förr på något sätt. Landskap, porträtt, detalj, händelse. Fyra hörn och fyra kanter.

Kameran kan bara göra en viss grej. Frysa ett gäng fotoner på en sensor och återvisa dem för mig i min skärm. Det har inte hänt mycket på den fronten sedan kameran uppfanns. Lite mer upplösning och mer täckning i högdagrarna. Men i stort sett samma verktyg. Det är ju styrkan, men också det tråkiga.

Trots det, eller tack var det, så tycker jag just nu att stillbilder kan vara ganska spännande. Jag är bättre på att fokusera på berättelsen mer än bilden nu. Kameran är erövrad, inget i den kan överraska mig längre. Jag vill ha hög upplösning och skarpt. Dysseldorfska skolan.

Förra veckan var jag ute och fotade min Kompis Chris på cykeln till en cykeltidningen Dropped mag. Det kändes exotiskt och häftigt, så enkelt att göra en serie bilder jämfört med att producera en hel video. Så mycket mindre att tänka på när vinkeln är oklar. Bara kameran, och följa med i händelsen. Inget manus, inga uppskrivna rubriker att försöka bildsätta. Titta efteråt och pussla ihop en berättelse och tomrummen i den dramatiska kurvan behöver fyllas igen eller räddas med voice over. De luckorna fyller tittaren i själv. Så skönt.

Det gillar jag med fotografi efter 16 år. Man kan visa en bild och inte ta ansvar. Här är en bild jag tog. Jag vet inte riktigt vad den handlar om, men här är den iallafall.

utmärkt video, publicerad på fel dag

Jag publicerade en ny video i min cykelträningsserie på danielscycling under nyårsafton. Det var antagligen helt fel dag att publicera på nu när jag tittar på statistiken såhär i efterhand. Jag tror att jag blev lite för ivrig att visa hur mycket tid jag lagt på klippning och tanke kring detta avsnittet och tryckte på publiceraknappen på nyårsaftonseftermiddagen. Filmen var ju precis klar och klart man vill visa hur fint man har ritat.

Det förstår nog alla utom jag att ingen kollar på youtube vid den tiden. Kanske årets minst kollade dag.

Som innehållsskapare är det så mycket mer delar att tänka på än att bara fokusera på själva innehållet för att nå en större publik. Var publicerar jag innehållet? Hur noggrann har jag varit med SEO för att underlätta för google och youtube att scanna och promota mitt innehåll? Vilken tid på dygnet går innehållet ut till publiken? Hur väl känner jag min publik egentligen och är det särskilt smart att utgå ifrån sig själv när man gör en sådan analys?

De frågorna är så mycket svårare att svara på än att bara fokusera på det jag är hyfsat bra på, att skapa film och berätta.

Oavsett, ju mer tid jag kan lägga på distributionen, publikanalys och ämnesresearch av mina videor, desto bättre blir nog statistiken från dem i slutändan.

Föreläsningar om content marketing

Foto: mail@lizleanpr.co.uk

Jag hittade en länk till en föreläsning som jag höll om visuell content marketing i London för några år sedan. Jag tror jag kallade föreläsningen “Den bästa föreläsningen om fotografi som någonsin skapats” eller något liknande. Ett skämt förstås. Jag pratade om vad som gör en bild bra, varför man ska använda film i sin innehållsmarknadsföring och lite annat. Jag funderar på att göra en serie artiklar tagna ifrån den föreläsningen här lite senare.

Samma föreläsning höll jag i Berlin och Leipzich något år senare för Mynewsdesk räkning. Jag tänkte att jag skulle visa publiken hur man spelar in en sitt intervju live på scen. Det kunde inte vara så svårt att fixa, tänkte jag. Så jag kopplade upp telefonen till stora projektorduken, hittade en person ifrån publiken som kunde tänka sig att bli intervjuad, sedan sprang jag runt i publiken för att ta “täckbilder” och intervjuade på scenen. Jag tror tyskarna gillade hela grejen.

Det jag ville få fram var att ljudet var viktigt att få till, viktigare än perfekt komponerad bild, men också att täckbilder alltid är bra att filma, minst 20sek av varje, för att dölja klipp i intervjun du måste göra för att få flow i berättelsen.

Vi spelade också in en video till en av föreläsningarna i Tyskland där jag svarar på några frågor. Då med längre hår än nu :)

4Watt/kg video serie om cykling

I veckan publicerade jag ett nytt avsnitt till min vinterserie på youtube kanalen Danielscycling. Denna vinter tänkte jag göra en serie videos som handlar om hur man tränar för att nå 4watt/kg som cyklist. Mer specifikt innebär det att min kropp är så pass vältränad att den kan producera 4 watt per kilo kroppsvikt på en cykel under ett 20 minuters test. Inom cykling har den gränsen varit en magisk sådan ända sedan man började använda så kallade watt mätare på cyklarna.

Jag har temat upp med ett proffscykellag som heter Team Novo Nordisk, där alla deras cyklister lever med diabetes typ 1, precis som jag. Därför tänkte jag att det borde vara utmärkt att försöka förstå lite mer hur de tränar och håller koll på sin diabetes genom att låna en av deras tränare. Så tillsammans med Kristina Skroce har jag startat en träningsplan som jag följer nu i vinter. Förhoppningsvis blir jag lite snabbare som cyklist och lär mig mer om hur man tränar med diabetes typ 1.